Varför kan livet inte vara lite som i filmerna?

Skyndar som vanligt stressad ner för gatan in till stan till något som jag självklart är sen till igen. Plötsligt där runt hörnet så springer jag bokstavligen nästan på världens sötaste tjej! På bara en kort millisekund känner jag att "allt" stämmer. Hennes längd, ålder, utstrålning, kroppsform, vikt, hårfärg, leende, ja allt som jag hinner registrera på den korta tiden är bara helt rätt! Konstigt egentligen... hur mycket man hinner känna och tänka på, på bara en bråkdel av en sekund...! *ler*
Vi säger båda förvånat "Oj, ursäkta...", innan vi passerar förbi varandra och fortsätter åt var sitt håll.
Vänder mig om för att se om hon verkligen var sann. Men... hon är självklart borta lika fort som hon dök upp.
Får genast massa filmflashbacks i huvudet. Ser den där klassiska scenen framför mig där tjejen och killen springer ihop med varandra, hon tappar sina saker och tillsammans böjer de sig ner för att hjälpas åt att plocka upp dem. Innan de ens har hunnit ställa sig upp igen så känner de att de har hittat den rätta...

Varför kan inte livet vara lite mer som i filmen? *suck*